Ronnie Sandahl...
Ett jäkla tjat på mig om den här Ronnie Sandahl känner jag. Men, det är alldeles för få som har koll på vem mannen i fråga är. Han förgyller min måndag varje vecka med sin kolumn i Aftonbladet. Alla måste hitta sin egna lilla twist på hur dom skriver men kunde jag skriva som honom vore jag en väldigt lycklig man kan jag säga. Att jag skriver det här inlägget är för övrigt för att jag för någon vecka sen skickade iväg ett mail till honom. Jag skrev ett stycke med en liten hyllning till honom sen frågade jag honom om tips för att skriva en bok. Fick svar ifrån honom förra veckan. Grymt kul. Tendens brukar annars vara att man inte får något svar från personer som honom men han tog sig tiden. Tänkte dela med mig av mitt mail och hans svar här. Det är några tips till dom få som läser den här bloggen och är intresserade av att skriva en bok.
Mitt mail:
Hans mail:
"Jens!
Ursäkta sent svar. Har varit lite mycket.
Tack för dina ord. De värmer, ska du veta.
Det är svåra frågor du ställer.
Jag sitter med min andra roman nu, och det känns som att jag vet väldigt lite om det här.
Men några saker har jag lärt mig, tror jag.
1) Försök skriv ett första utkast. Överväg det inte alldeles för mycket. Försök skriv det från början till slut. Sedan låter du det ligga. Betrakta det som att du har skapat en träbit. Av denna ska du sedan tälja en gubbe. Det innebär: gå inte in och peta i texten. Skriv om hela skiten. Som om det var en skrivmaskin du skrev på. Så att du tvingas skriva igenom hela texten igen. Garanterat kommer du göra det bättre då.
2) Utgå inte bara från självupplevt. Utgå gärna från verkliga händelser eller människor. Men låt den världen växa till något eget. Vissa smådelar av min roman är hämtade från verkligheten, men oftast förvanskar man det sanna så mycket att det glider ihop med fantasin. Det ideala är att skriva så sant att du inte vet vad som är självbiografiskt eller ej. Vad gäller kompisar: folk tål mer än man tror. Om du är osäker: prata med dem, säg att du har "inspirerats" av dem, och sedan fantiserat fritt.
3) Det tar tid. Det är svårt. Nio gånger av tio blir det kass. Men när man skrivit tillräckligt mycket kan sålla fram guldkornen, och en bild framträder, en ton, i bästa fall en historia.
Världens bästa lästips angående dina frågor: "Att skriva" av Stephen King.
Lycka till.
Och ses i spalterna.
/R."
Bäst just nu, för övrigt, Brandon Flowers. Sångaren i The Killers soloprojekt är verkligen skitbra! Lyssna...ett exempel är denna:
Riktigt bra skit!
Mitt mail:
"Hej hej Ronnie. Jag får till att börja med be om ursäkt för min rubrik på detta mail.
Jag börjar med en kort liten introduktion av mig själv. Mitt namn är Jens Lindqvist och jag är 23 år gammal. Jag läser nu andra året på journalistik- och medieproduktionsutbildningen på Linnéuniversitetet i Kalmar. Min stora dröm här i livet har alltid (överdrift, när jag förstod i 13-årsåldern att jag inte skulle sluta där Zlatan är idag gav jag upp fotbollsdrömmen) varit att bli krönikör. Jag uppskattar definitivt också nyhetsjournalistik men jag vill få friheten att kunna leka med språket med i princip fria tyglar. Vilket i och för sig inte är så långt ifrån den drömmen Zlatan lever idag. Att få göra det man tycker om på sitt eget sätt. Detta för mig då till dig Ronnie.
Jag ska naturligtvis inte låtsas att jag på något sätt vet hur din vardag ser ut men i den bästa av världar lever du det livet som jag en dag hoppas på att jag kan få möjligheten att göra. Jag är en man med få förebilder här i livet eftersom jag, precis som jag skrev, inte alls kan sätta mig in i hur någons "perfekta liv" egentligen är. Men jag funderade på det för någon dag sedan. Ditt stilistiska skrivande gör dig till det närmsta jag kommer till en förebild. Jag kan inte nog med superlativ beskriva hur bra du lyckas sätta fingret på min och många av mina vänners uppväxt med dina korta men ändå tempoväxlande meningar.
Jag skäms nästan lite över att skriva att jag läser "Vi som aldrig sa hora" för första gången nu. Särskilt med tanke på att jag har följt dig väldigt länge nu.
Men, hur som helst, har du inspirerat mig att börja plita ner mina första bokstäver på min första bok nu. Det har i många år nu varit en dröm som jag inte har tagit tag i förrän nu. Jag har då lite funderingar på hur du tänkte när du satte igång med skrivandet av boken? Jag är mycket medveten om att man ska försöka sig på att hitta sitt egna unika stilistiska tillvägagångssätt men det jag är nyfiken på är hur du har valt att gestalta dina karaktärer. Hur mycket av händelserna i boken är självupplevt eller är det bara fiktivt med din hemmamiljö som grund för att lättare kunna måla upp bilden av miljön? Jag har en hel del intressanta historier att berätta men jag funderar på hur känsligt det egentligen kan vara för berörda personer? Ja, du är nog med på vad jag är ute efter.
Tack så mycket för en mycket bra kolumn! Vi är några vänner här i Kalmar som med spänning varje vecka väntar på ytterligare en måndag med dina genomtänkta inlägg.
Mvh
Jens Lindqvist"
Hans mail:
"Jens!
Ursäkta sent svar. Har varit lite mycket.
Tack för dina ord. De värmer, ska du veta.
Det är svåra frågor du ställer.
Jag sitter med min andra roman nu, och det känns som att jag vet väldigt lite om det här.
Men några saker har jag lärt mig, tror jag.
1) Försök skriv ett första utkast. Överväg det inte alldeles för mycket. Försök skriv det från början till slut. Sedan låter du det ligga. Betrakta det som att du har skapat en träbit. Av denna ska du sedan tälja en gubbe. Det innebär: gå inte in och peta i texten. Skriv om hela skiten. Som om det var en skrivmaskin du skrev på. Så att du tvingas skriva igenom hela texten igen. Garanterat kommer du göra det bättre då.
2) Utgå inte bara från självupplevt. Utgå gärna från verkliga händelser eller människor. Men låt den världen växa till något eget. Vissa smådelar av min roman är hämtade från verkligheten, men oftast förvanskar man det sanna så mycket att det glider ihop med fantasin. Det ideala är att skriva så sant att du inte vet vad som är självbiografiskt eller ej. Vad gäller kompisar: folk tål mer än man tror. Om du är osäker: prata med dem, säg att du har "inspirerats" av dem, och sedan fantiserat fritt.
3) Det tar tid. Det är svårt. Nio gånger av tio blir det kass. Men när man skrivit tillräckligt mycket kan sålla fram guldkornen, och en bild framträder, en ton, i bästa fall en historia.
Världens bästa lästips angående dina frågor: "Att skriva" av Stephen King.
Lycka till.
Och ses i spalterna.
/R."
Bäst just nu, för övrigt, Brandon Flowers. Sångaren i The Killers soloprojekt är verkligen skitbra! Lyssna...ett exempel är denna:
Riktigt bra skit!
The holidays...
Julen. Denna årliga högtid (är inte dom flesta högtider årliga för övrigt?). Sitter och tänker på den och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Jag skulle nog säga att det var ungefär tio år sedan som mitt intresse för julen började avta. Jag vill gärna avdramatisera den. Vad är så speciellt med den? Den goda maten vägrar jag klaga på, men annars då? Visst, det är lite mysigt med "Kalle Anka" och "Kan du vissla Johanna" men mycket mer är det inte för mig. Jag blir mest rastlös. Och den här julen kan nog vara den minst spännande i mannaminne (eller sedan Dackefejden som E-tunagrabbarna hade formulerat det).
Jag beundrar min far för att lägga kraft på den överhuvudtaget. I år är verkligen alla borta. Fina syster Anna är i Australien med karln sin och ska spendera just julen med lilla mamma och hennes man. Robert, Rasmus, Martin, Ante, Palm, Per och Linus spenderar sin jul någonstans i sydostasien med en kall Chang. Och min egentliga enda behållning på julen, lillasyster Alicia är på Nya Zeeland och utforskar nya marker. Vem ska nu skina ikapp med julgranen? För hon är den sista i familjen som fortfarande är genuint lycklig på julafton.
Robert kommer jag särskilt sakna den här julen. Vem ska jag nu skicka sms med om hur rastlös jag är för att sedan bara ta en mysig biltur i det skimrande vintermörkret?
Jag kan verkligen vara avundsjuk på alla dessa människor som älskar den här högtiden. Det är beundransvärt. Men för att inte vara alldeles för mycket som grinschen tänker jag på musiken. Och då är det väl inte den traditionella julmusiken jag menar. Snarare musik i stort. Att lyssna på musik under julen betyder så mycket mer än det gör annars. Det vita landskapet utanför gör något med musiken som inte ens musiken själv kan göra. Det måste man bara älska. Och det finns ju faktiskt en särskild låt, som till och med är en jullåt, som får en årlig renässans den här tiden på året.
The Pogues - The Fairytale of New York
Videon piggade upp mig väldigt mycket måste jag säga. Gaddarna på sångaren i The Pogues är ju faktiskt helt underbara. Han måste ha en riktigt skön andedräkt. Både med tanke på hans whiskeyröst och hans enorma munhygien. Vackert!
Jag beundrar min far för att lägga kraft på den överhuvudtaget. I år är verkligen alla borta. Fina syster Anna är i Australien med karln sin och ska spendera just julen med lilla mamma och hennes man. Robert, Rasmus, Martin, Ante, Palm, Per och Linus spenderar sin jul någonstans i sydostasien med en kall Chang. Och min egentliga enda behållning på julen, lillasyster Alicia är på Nya Zeeland och utforskar nya marker. Vem ska nu skina ikapp med julgranen? För hon är den sista i familjen som fortfarande är genuint lycklig på julafton.
Robert kommer jag särskilt sakna den här julen. Vem ska jag nu skicka sms med om hur rastlös jag är för att sedan bara ta en mysig biltur i det skimrande vintermörkret?
Jag kan verkligen vara avundsjuk på alla dessa människor som älskar den här högtiden. Det är beundransvärt. Men för att inte vara alldeles för mycket som grinschen tänker jag på musiken. Och då är det väl inte den traditionella julmusiken jag menar. Snarare musik i stort. Att lyssna på musik under julen betyder så mycket mer än det gör annars. Det vita landskapet utanför gör något med musiken som inte ens musiken själv kan göra. Det måste man bara älska. Och det finns ju faktiskt en särskild låt, som till och med är en jullåt, som får en årlig renässans den här tiden på året.
The Pogues - The Fairytale of New York
Videon piggade upp mig väldigt mycket måste jag säga. Gaddarna på sångaren i The Pogues är ju faktiskt helt underbara. Han måste ha en riktigt skön andedräkt. Både med tanke på hans whiskeyröst och hans enorma munhygien. Vackert!
Daniel Adams-Ray
Tjatig man, jo tack jag vet. Men satt precis och tänkte på om inte Daniel Adams-Ray har skrivit en av dom bästa textraderna någonsin på svenska.
"Du är bäst nu, men du var bättre förr. Våra brister, gör oss till människor..."
Så lite, så simpelt, så alldagligt, men ändå så fulländat. Kulturnazisterna skulle garanterat se det som juristerna ser på ett justitiemord. Vem fan raljerar om Daniel Adams-Ray? Snubben är en gammal Snook-rappare med ett förflutet i Afrika och Holland som nu producerar pop-musik för en ung publik som lusläser varenda konsonant för att kunna säga att just det här personifierar mig. Som känner igen sig i allt. Jag säger låt dom. Jag är nu 23 år gammal och jag gör det fortfarande. Vardagsromantik när den är som bäst...
Såg för övrigt precis filmen Good Will Hunting. Inspirerande film. När jag såg den senast hade den precis släppts. Min ringa ålder förringade också filmen. Mindes den som en seg film med alldeles för mycket djupa samtal. Tack och lov tycker jag inte lika nu. Mycket bra film. Skådespelare som Ben Affleck och Robin Williams höjde sig några snäpp i mina ögon. Visst, Robin Williams har stått för bra skådespelarinsatser tidigare men det här var på riktigt. Och Matt Damon, han kan man i princip aldrig klaga på. Lite av en personlig favorit.
Nej, kanske kan vara dags att försöka sova lite, har varit fruktansvärt dåligt av den varan på senaste tiden. Och upp tidigt ska jag ju som vanligt på den här kursen.
"Vi kan inte alltid välja hur vi har det. Men vi kan alltid välja hur vi tar det."
Tänk om man helt kunde leva efter den devisen...
"Du är bäst nu, men du var bättre förr. Våra brister, gör oss till människor..."
Så lite, så simpelt, så alldagligt, men ändå så fulländat. Kulturnazisterna skulle garanterat se det som juristerna ser på ett justitiemord. Vem fan raljerar om Daniel Adams-Ray? Snubben är en gammal Snook-rappare med ett förflutet i Afrika och Holland som nu producerar pop-musik för en ung publik som lusläser varenda konsonant för att kunna säga att just det här personifierar mig. Som känner igen sig i allt. Jag säger låt dom. Jag är nu 23 år gammal och jag gör det fortfarande. Vardagsromantik när den är som bäst...
Såg för övrigt precis filmen Good Will Hunting. Inspirerande film. När jag såg den senast hade den precis släppts. Min ringa ålder förringade också filmen. Mindes den som en seg film med alldeles för mycket djupa samtal. Tack och lov tycker jag inte lika nu. Mycket bra film. Skådespelare som Ben Affleck och Robin Williams höjde sig några snäpp i mina ögon. Visst, Robin Williams har stått för bra skådespelarinsatser tidigare men det här var på riktigt. Och Matt Damon, han kan man i princip aldrig klaga på. Lite av en personlig favorit.
Nej, kanske kan vara dags att försöka sova lite, har varit fruktansvärt dåligt av den varan på senaste tiden. Och upp tidigt ska jag ju som vanligt på den här kursen.
"Vi kan inte alltid välja hur vi har det. Men vi kan alltid välja hur vi tar det."
Tänk om man helt kunde leva efter den devisen...
