djensi

En långsam natt som denna när jag inte ens är i närheten av trött kan det vara värt att skriva några rader här kanske. Som vid de flesta av inläggen jag har gjort de senaste 10 månaderna eller nått så kan jag väl skriva att det var länge sen, väldigt länge sen. Även om jag fortfarande använder bloggen som ett litet klotterplank där jag skriver ur mig det mesta som jag behöver annars (men inte publicerar det då).

Det blir en del dötid här hemma på praktiken för tillfället. Jobbar mellan 15 och 23:30 och då är det svårt att vara social här hemma. Dessutom jobbar jag mycket på helgerna. Förra helgen blev det fredag och lördag och den här helgen fredag, lördag och söndag.

Nu när det inte är så mycket folk här hemma i Gävle så är det rätt soft faktiskt. Dagarna går snabbt på praktiken och det mesta jag får hålla på med är faktiskt riktigt kul. Så jag trivs bra, även om jag är sopsämst på bordshockey. I dag var andra gången jag vågade mig på att lira. Jag hatar ju att förlora och är så sjukt dålig på bordshockey så har undvikt att spela så mycket som det går. Men annars på jobbet lirar nästan alla ett par, tre matcher per dag åtminstone och det är grym prestige. Väldigt grabbigt men också väldigt kul.

Jag har för övrigt också seriöst funderat på att börja skriva lite på den där boken som jag någon gång i livet hade tänkt och skriva. Det känns som att jag både har en hel del fantasi och även en hel del historier att berätta. Det är mycket jag själv är osäker på men när det kommer till det egna fria (obs fria) skrivandet känner jag mig rätt självsäker. Jag vet att jag har det i mig.

På torsdag kommer för övrigt grabbarna hem. Helt sjukt! Fasen så kul att träffa alla igen. Per och Palm har jag inte sett sedan jag flyttade till Kalmar 2009. Det är nästan ofattbart. Vilken resa de två har gjort! Sen Robert, Linus, Martin, Ante och Rasmus på det! Jäklar vad kul!

Men men...nu är det dags att runda av för den här gången, har en känsla av att det kommer skrivas lite mer här under den andra halvan av praktiken.

P3:s dokumentärer. Behöver jag skriva mer? Det är journalistik på hög nivå det. Fyfan vad bra många av dom är. Nu ska jag inte skriva alla för det är inte sant, men jag har nog dragit igenom en 80-90 stycken av dom och då är det bara 8-9 stycken som inte är så intressanta kanske. Tsunamikatastrofen 2004 i Thailand. Det är så fruktansvärt alltså. Så många döda. Vilket får mig lite att tänka på hur jäkla västerländska vi är i det här landet också. Haiti, det dog över 200 000 människor där. Det var inte medierna här i Sverige lika intresserade av. Men men, tillbaka till tsunamin.

Det är trots allt något som känns extra mycket i magen över hela den situationen eftersom många vet om någon som var där i Sydostasien (naturligtvis anledningen till varför Haiti inte slog igenom lika mycket i Sverige). Jag kommer faktiskt aldrig glömma dom dagarna. Det var bland det vidrigaste jag har varit med om i mitt liv. Mamma och Hasse som var i Thailand hörde inte av sig på någon dag (kommer faktiskt inte ihåg exakt hur länge det var). Kommer dock väl ihåg hur jag åkte med brorsan när han körde upp nån gammal tant till Sundsvall när han körde taxi ett tag. Alla i släkten höll kontakt med varandra och försökte få tag på Mamma och Hasse. Det var vidrigt. Vi visste inte om dom var på Khao Lak, det ställe som var värst bland svenskställena i Thailand, eller var dom var. Vi visste bara att dom någonstans i dagarna där skulle vara på Khao Lak. Hur som helst, tackar högre makter för det, så ringde kära mor mig 06:00 på morgonen sen. Jag har aldrig varit så glad att höra hennes röst. Dom hade bara nån dag innan rest till andra sidan av Thailand, som inte alls blev berörda av tsunamin. Dom hade dessutom inte haft nån som helst kontakt med omvärlden så dom visste inte om detta förrän Hasse hade slagit på sin telefon och sett alla missade samtal och panikslagna sms.

Min kusin Niklas och hans dåvarande flickvän däremot, dom var på Khao Lak. Dom hade enorm tur i oturen. Dom skulle resa vidare i Thailand samma dag som flodvågen slog till. Därför gick dom upp tidigare, från sin strandbungalow, för att äta frukost längre bort från stranden. När dom såg att djuren började springa uppåt mot bergen förstod dom att det var något som var fel så dom följde efter helt enkelt. Dom sov uppe bland bergen i ett par dagar efter dom fått klart för sig allt som hade hänt. Men, dom har nog sett saker som man inte önskar sin värsta fiende.

Sedan var det också en lärare på min gymnasieskola Vasaskolan som var i Thailand. Hon dog. Stämningen i skolan var fruktansvärt låg efter jullovet. Jag kommer ihåg hur det var hela familjer som var försvunna. Och hur det var vissa i ens närhet som var med på bilder i pressen där dom sprang från vågen. Usch, hemska minnen som man ändå inte riktigt kan släppa. Ändå lockas jag av att lyssna på en sån dokumentär. P3:s dokumentärer lockar!

Det här kan vara en av mina minst produktiva dagar i mitt några dagar dryga 23-åriga liv. Låg i natt med jordens frossa och bara låg och skakade och kunde inte sova. Det är det typiska tecknet för sjukdom för mig. Så idag har jag bara slappat sönder mig själv med några avsnitt av solsidan. När huvudet bankar som att hjärnan vill ramla ut finns inte orken för så mycket mer än så. Så får ta och be om ursäkt till mina gruppkamrater i skolan att jag inte kunde bidra med något idag. Imorgon återvänder jag och förhoppningsvis har detta lagt sig då.

Sitter nu och funderar på om det inte kan vara dags att kika igenom Inception igen. Känns som en sån film man bör se minst två gånger innan alla bitar faller på plats.

Fick för övrigt också betyget på personporträttet till kursen tidningsredigering nyss. Ett G+ blev det. Har aldrig riktigt gillat dom där plussen. Vet inte riktigt om uppsåtet är att det ska vara en liten egoboost för människan som får betyget. Lite trist också att jag torskade på min mindre bild av dom två bilderna jag använde mig av. Lite trist men samtidigt ska jag inte gnälla. Det är trots allt ett G med råge och förutom just bilden hade hon inget att kommentera.

Sen fick jag min egna lilla egoboost tidigare idag då en representant från Karma-eventet hade, tydligen med tips från en klasskamrat, headhuntat mig och ville att jag ska skriva en krönika till deras magasin i vår. Det var skoj och dessutom får jag ju göra det jag tycker om bäst så självklart tackade jag ja till det. Skoj... 

Fick precis också ett tips om soloprojektet ifrån The Killers sångare. Brandon Flowers...slå på spotify. Låter riktigt lovande faktiskt.

Blir väldigt kort detta. Sitter egentligen här och måste verkligen sova inför morgondagen då jag ska upp tidigt till skolan.

Vilken helg det kan bli nästa helg. Först SPIIK:s innebandy på fredagen och sedan Fyllan i Villan med alla Jomare och tidigare meppare, om nu några såna gamlingar visar sig. Just nu känns det som den sista riktigt fina helgen innan julen särar på oss alla utbölingar här i Kalmar.

Kvällen har varit en riktigt fin med först en enkel liten vardagsmiddag med Prakke och sedan allmänt skönt häng med honom och Johannes. Sköna lirare det där.

Läser för övrigt "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl nu. Han får mig väldigt inspirerad att skriva en bok själv nu faktiskt. Han skriver så enormt bra den mannen. Man måste bara älska det sätt han skriver på. En föregångare, helt klart. 
 

"Var inte rädd för att använda de talanger du har, för tänk så tysta skogarna skulle vara om inga fåglar sjöng förutom de som sjöng bäst."

Henry Van Dyke

Det kan vara så att jag har en mycket smal stig att balansera mig på här i journalisternas egotrippade värld. Jag har tänkt på det tidigare men har inte riktigt våga erkänna det för mig själv. Är jag så tafatt? Har jag inget mer att erbjuda till nyhetstörstande sensationssökare?

Just nu roddar alla vi i JOM 09a omkring uppe bland radiolokalerna och försöker lyckas med det där perfekta scoopet som P4 i Kalmar skulle sända i sina nyhetssändningar. Vi springer runt på stan med våra radioutrustningar (marantzen) som en övertaggad Carolina Gynning på ecstasy. Det har sin charm. Det förtjänar sin naturliga del i vår utbildning. Men blir jag taggad, nej. Jag blir mest trött på hetsen. Och även om jag faktiskt tycker om att jobba med mediet radio är det inte där min talang finns. Det är inte där jag trivs allra bäst. Det är inte där jag gör mig själv mest rättvisa. 

Samma känsla infann sig för mig under videokursen. Jag tycker om mediet och jag behärskar det utan att sticka ut ur mängden. Jag var glad varje dag då min grupp hade ansvaret över studion då jag visste att jag inte skulle behöva stressa omkring och jaga intervjuer med människor som inte alls har något intresse för att ställa upp.

För att inte tala om kursen tidningsredigering. Där ville jag bara få bort mina obligatoriska sidor och uppslag och sedan bara ta mig bort ifrån skolan.

Jag tycker om att göra nyheter. Jag tycker om att göra saker jag efteråt kan känna mig stolt över. Det är det jag brinner för. Men, det är fasen inte där jag är bäst heller. Dessutom har den här utbildningen en tendens att ganska snabbt sålla agnarna ifrån vetet. Då alla som läser den här utbildningen har en talang de vördar och sköter om som om det vore deras nyfödda bebis förstår man rätt snabbt vart i ledet man ska ställa sig. Vart ens talang kan ta en helt enkelt.

Troligen har jag alldeles för stora tankar om mig själv och en alldeles för hög ambitionsnivå. Men jag har insett det. Jag vill inte ge mig in i något där jag inte känner att jag kan bli bäst. Jag vill bli bäst. Känner jag att jag inte kan bli det sjunker min kreativitet och min vilja därefter.

Jag säger dock inte att jag kommer bli bäst. Jag säger inte ens att jag i närheten kommer att bli bäst (vem nu som kan avgöra det i den här branschen). Men, jag vill hela tiden behålla den där glöden som håller hoppet tänt om att jag faktiskt kan bli bäst. Annars tror jag inte att jag kommer att trivas i det långa loppet vart än jag nu hamnar någonstans.

Min dröm, min bebis är att jag kan förmedla fram en känsla. Få människor som läser, tittar eller lyssnar på det jag gör att bli berörda, arga, ledsna, glada, känna igen sig eller bara att tänka till en extra sekund. Det är det jag strävar efter och det är det jag vill göra. Och hittils har jag bara hittat ett sätt att nå ut till människor på det sättet inom journalistiken. Krönikor. Det är med krönikor eller reportage jag känner att jag når ut till människor på det sättet jag vill. Mitt största intresse är inte att informera, mitt största intresse är att beröra. Kanske ska jag försöka mig på en karriär som författare istället. Dock, en mer nischad och knappnålstunn väg i journalistiken kan man knappast välja. Samtidigt som det triggar skrämmer det. Kommentarerna är många: "Det vill ju alla", "Vem lyckas att bli krönikör bara sådär då?". Nej, det är inte många men så länge jag behåller tanken om att jag ska bli bäst slår det undan alla dessa kommentarer. Det är det som driver mig och jag försöker lära mig av mina misstag varje dag. Vad kan jag göra bättre? Blev det där för pretantiöst eller lyckades jag balansera mig med jämvikt på linan?

Det är en lång väg att vandra men jag måste tro på det. Annars har jag ingenting här att göra.

Slänger upp ett par texter jag har gjort under tiden här i Kalmar. Det är ungefär något sånt jag vill jobba med även om jag fortfarande inte utesluter andra medier. Det är trots allt det bästa med min utbildning. 


Först platsreportaget till kursen intervjua och skriva på hösten i ettan.

"Högljudda byggnadsarbetare. Skönsjungande gymnasielever. Propert klädda pensionärspar. Bland stegar och arbetsverktyg var de alla samlade under den ståtliga ljuskronan i Kalmars Domkyrka på världsaidsdagen.

”Som du kanske har förstått. Jag är hos dig igen. Jag försvann ett tag på vägen. Men jag saknade dina sinnen.” En tonårig kille med rufsigt hår och manchesterkavaj fyller Kalmar Domkyrka med sin sång. Men det är något som inte stämmer. Ekot studsar tillbaka för snabbt. Lars Winnerbäcks melankoliska textrader får inte det utrymme de förtjänar.

I vägen för den annars så stämningsfulla akustiken hänger en vit plastvägg som sträcker sig från den gråblå heltäckningsmattan upp till det nästan farligt höga taket. Bakom plastväggen dånar hammare och klingor i ojämn takt. Genom fyra småfönster lyser ett gult och intetsägande ljus in på trötta bruna stolar. Med blyga, nästan smygande steg går en byggnadsarbetare in genom en dörr i plastväggen. Han ser ut att vilja ta en paus i sitt ihärdiga hamrande. En manlig präst iförd en vit mässkjorta och en lila stola skyndar till honom tillmötesgående. Med respektfullt viskande tittar de båda upp på den närmast gigantiska ljuskronan som stillsamt hänger ner från taket. Detaljerna är få men tillräckligt utpräglade för att få Antikrundans programledare att dregla mer än Pavlovs hundar. De beundrar.

– Troende eller inte, det spelar ingen roll. Vi har en viktig roll. Kyrkan är en plats för sökande, en plats att gå till då man tvivlar. Kyrkan är en plats som väcker hopp, förklarar kyrkoherde Peter Wenehag.

Längst fram i den provisoriska kyrkan fortsätter gymnasieeleverna sina repetitioner till ljudet av sin oönskade basist i väggen bredvid. Nästa låt är Bryan Adams välsmorda ballad ”Everything I do, I do it for you”. Med ett yvigt kroppsspråk och ett stort självförtroende tar en kort entusiastisk rödhårig tjej i de äldre tonåren ton. Till ljuv stämma slocknar två utbrända ljus i den stilfulla minnesljusstaken. Luften tog slut. Ljusen fick ett värdigt avslut och för att visa sin tacksamhet lämnar de efter sig en gemytlig doft av intimitet. 

– Att få tända ett ljus är väldigt viktigt för många. Det blir som en symbolhandling och det ger frid att, bara någon gång ibland, komma hit till kyrkan och få skänka en extra tanke till familj och vänner som har gått bort, berättar Peter Wenehag med jakande ögon.

 I ena hörnet står ett vackert uppklätt äldre par och låter blickarna vördningsfullt följa de fyra marmorpelarna med guldskrud. Nyfikna på kyrkans detaljer läser de också det latinska citatet som beskyddande vakar över kyrkan. ”Stig in genom Hans portar under trosbekännelsen, in i Hans salar med lovsång. Bekänn honom och lovprisa Hans namn.”

I andra hörnet, intryckt intill leksakshörnan och kyrkans vykortförsäljning, skriver en ung man med rastaflätor i kondoleansboken. Han låter pennan flyta fram över det tjocka pappret med elegans. Varje ord han skriver är av stor betydelse. Under tiden börjar kyrkan långsamt fyllas på med frusna och hopkurade människor utifrån. Alla vill de, av olika anledningar, besöka Kalmar Domkyrka på världsaidsdagen. Trots hamrande oljud och trånga utrymmen."


Sedan min senaste krönika till Östran.

Kontrasterna är höstens melodi

"Med höga axlar och stela rörelser trär jag benet över min blöta cykel som knappt orkar stå emot regnets rostattacker. Medan vinden ivrigt försöker ta segel i min skyddande luva mumlar jag något om varmare breddgrader. Hösten har redan tagit oss alla med ett strypande grepp runt halsen.

Nu är det nästan bara den omutlige optimisten som inte suckar åt årstiden som gör oss både trötta och förkylda. Ändå kan jag inte låta bli att tänka, är inte hösten en helt okej årstid ändå? Varje år vid den här tidpunkten går jag in i någon slags ego-dvala. En dvala där jag, utan att skämmas, tillåter mig själv att frossa i melankolisk musik, sentimentala filmer och kilovis med godis. Egocentrerad kvalitetstid när den är som bäst.

Det har gått så långt nu att jag till och med, efter en lång dag, kan längta till att tända några ljus, krypa ner under en varm filt och rulla igång någon tårdrypande dramafilm. Tragiskt? Definitivt! Destruktivt? Vissa skulle säga det. Välbehövligt? Ja, jag tror det. Hösten som årstid tenderar att få oss inåtvända och gnälliga. Vi känner igen känslan av stelfrusna fingrar. Eller för den delen valet av den där något för varma koftan som får oss att svettas lite mer än vad vi tycker är bekvämt i lunchkön på jobbet.

Något som vi däremot lätt glömmer är hur gott kvällsteet blir. Eller hur ljuvligt det plötsligt blir med något så trivialt som en varm dusch. Varmt och kallt, blött och torrt, ljust och mörkt. Alla är de kontraster som får oss att uppskatta vardagliga ting som vi annars inte tänker på. Och jag trivs med det. Det är som att hösten tar ner mig på jorden igen efter sommarens flyktiga och ibland hektiska dagar. Hemmet blir ett hem och täcket fyller återigen sin funktion.

Så, visst skulle jag ljuga om jag skrev att Koh Samuis stränder inte kommer locka i höst. Men, i år ska jag åtminstone försöka att hoppa upp på cykeln, njuta av den friska vinden och vid svaga ögonblick, alltid komma ihåg att Counting Crows och en varm filt väntar där hemma."  

Vilket underbart fylleinlägg jag slängde in här i natt. Visserligen sant men kanske inte skulle uttrycka det så om jag var helt nykter. Men det var både lite snällt och sött så jag behåller det. Var bara det jag tänkte skriva här...