Jag beundrar min far för att lägga kraft på den överhuvudtaget. I år är verkligen alla borta. Fina syster Anna är i Australien med karln sin och ska spendera just julen med lilla mamma och hennes man. Robert, Rasmus, Martin, Ante, Palm, Per och Linus spenderar sin jul någonstans i sydostasien med en kall Chang. Och min egentliga enda behållning på julen, lillasyster Alicia är på Nya Zeeland och utforskar nya marker. Vem ska nu skina ikapp med julgranen? För hon är den sista i familjen som fortfarande är genuint lycklig på julafton.
Robert kommer jag särskilt sakna den här julen. Vem ska jag nu skicka sms med om hur rastlös jag är för att sedan bara ta en mysig biltur i det skimrande vintermörkret?
Jag kan verkligen vara avundsjuk på alla dessa människor som älskar den här högtiden. Det är beundransvärt. Men för att inte vara alldeles för mycket som grinschen tänker jag på musiken. Och då är det väl inte den traditionella julmusiken jag menar. Snarare musik i stort. Att lyssna på musik under julen betyder så mycket mer än det gör annars. Det vita landskapet utanför gör något med musiken som inte ens musiken själv kan göra. Det måste man bara älska. Och det finns ju faktiskt en särskild låt, som till och med är en jullåt, som får en årlig renässans den här tiden på året.
The Pogues - The Fairytale of New York
Videon piggade upp mig väldigt mycket måste jag säga. Gaddarna på sångaren i The Pogues är ju faktiskt helt underbara. Han måste ha en riktigt skön andedräkt. Både med tanke på hans whiskeyröst och hans enorma munhygien. Vackert!
0